Hemma igen

Nu har jag mer eller mindre blivit utslängd från sjukhuset. Eftersom det inte är det sjukhuset jag låg på som ska operera mig så tyckte de att det var dags att jag drog. Det var onte trångt om vårdplatser men skönt att bli av med mig tror jag. Det var en väldig tur att det under natten har gått otroligt bra med att sova och att smärtan varit nästan obefintlig. Jag har gjort de övningar jag fick av sjukgymnast med jämna mellanrum. Benet kändes mycket lättare idag. Det var tur att jag känner så nu och inte som för 3 dagar sen. Då hade jag fått panik om de skulle skjutsa hem mig. Då jag bor själv med sonen så får mamma ställa upp och hjälpa till. Min mamma är inte jätte ung så det är lite synd om henne när hon måste ställa upp så mycket. Jag förstår inte än idag hur de bara kan ge mig kryckor och lämna mot utanför akutens entré kl 00.30 och bara lycka till. Direkt när jag kom hem så kom den hemska känslan av att hur ska jag klara det här? Alla i min omgivning försöker uppmuntra och säga att du är stark och du kommer att klara det här. Ja det är just det, jag har alltid varit stark och hjälpt alla andra. Någon gång rinner bägaren över. Jag känner att bristningsgränsen är jävligt nära. Ska man bara ligga hemma nu i 10-12 veckor med en skena och inte kunna röra sig. Jag kommer säkert att få börja om med smärta och grejer när operation är gjord. Jag som redan överlevt den värsta smärtan och nu har det lugnat ner sig. Ska man börja om nu? Hur ska jag klara att bo hemma i huset med trappor och min son? Jag kan ju inte göra något åt honom, inte laga mat och sånt. Just nu känns livet oerhört jobbigt och deppigt. Jag beundrar alla som genomgått samma typ av skada och rehab. Nu ligger jag i soffan och lyssnar på trafiken utanför. Jag åkte sjuktransport från sjukhuset i rullstol och när vi kom ut från sjukhuset så lös solen. Det kändes så härligt att få komma ut men hade varit ännu härligare om man hade kunnat gå därifrån själv. Det jag sörjer är att inte få lapa i sig de sista solstrålarna innan vintern kommer. Ja alltså jag tänker inte gå i ide men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag hade några semesterdagar kvar och uppstarten av vår verksamhet är lugn så det är skönt med mjukstart. Känns vemodigt att inte få en lugn start på jobbet heller. När jag nu kommer tillbaka till jobbet igen. Jag har ju inte det mest optimala arbetet för att gå på kryckor. Jag arbetar med barn, ungdomar och hästar så jag rör mig i stallmiljö. Det är jättebra med kryckor då, haha. Ja vi får ta den pucken då. Nu närmast ska jag förhoppningavis få besked imorgon vad som händer.