Operation genomförd

Jag har inte orkat skriva innan då det varit sjukt stressigt att försöka hinna fixa saker som jag inte kommer att kunna fixa sen. Byta till vinterdäck, skulle hunnit sälja bilen, ta in vintermöbler m.m. Det har heller inte gjort saken lättare att mina vänner inte funnits där för mig. 2 månader innan op, visste inte datumet då, frågade jag om hjälp med utemöblerna. Ja i oktober har vi tid typ. Okej vi behöver en månad på oss att hjälpa till ett par timmar? Oktober gick och inte ett ljud hörde jag. Till slut flippade jag och skrev i vår gemensamma gruppchat ett irriterat meddelande och gick sen ur.  En tjej kom och lämnade svamp och det är också hon som till slut ställde upp och gav EN timme av sitt liv för att hjälpa till. För mer än en timme hade det inte tagit och det kan man klämma in tycker jag. Evigt tacksam för henne i alla fall. Nu efteråt op har dessa personer heller inte erbjudit sig att hjälpa till vilket är sjukt fascinerande. Jag tror att jag ska tänka över lite här nu...

Hur som haver så finns det andra människor som är otroligt fina som ställer upp och hjälper till. Såna personer som jag absolut inte förväntat mig att de skulle ställa upp och det är jag sjukt glad för.

 

Anyway ska sluta klaga om dem nu och berätta om op. Det har varit väldigt omvälvande hittills. 

Sonen sov hos min mor dagen innan och efter jag lämnat dem på kvällen så åkte jag en lång tur med bilen. Lyssnade på musik och bara njöt! Det kommer dröja igen innan jag får sitta i black Pearl igen. Jag lovar att berätta om henne i ett senare inlägg. Jag hade varit så begränsad hemma om hon inte funnits. Då hade jag mått mycket sämre än vad jag gjorde.

Kom hem och hade jätte svårt att sova så klart. Packade och tänkte igenom massor med gånger vad som skulle behövas. Jag visste inte hur länge jag skulle vara kvar på sjukhuset. 

Taxin var beställd till 06.00 så väckarklockan ringde 05.00. Fram till kl 06 så kunde jag dricka svart kaffe och det gjorde jag. Kände mig ovanligt lugn när jag klev in i taxin och småpratade hela vägen med taxichauffören. Han hjälpte mig hela vägen till väntrummet då de ligger väldigt långt bort på sjukhusets entré. 

Kände mig fortfarande väldigt lugn när jag kom dit. Jag var ensam en stund innan en kvinna kom in. Vi hann bara prata en stund innan de kom strax efter 07 och tog in mig på avdelningen. Jag fick komma in ensam i ett rum och där skulle jag vara hela tiden så det var superskönt med eget rum. Jag fick inte lägga mig i sängen och fick tidigast duscha 8.15. Så jag satt i stolen och tittade på en halvtrasig tv. Fortfarande lugn som en filbunke konstigt nog. De frågade om jag ville ha något lugnande men jag sa att det inte behövdes. Jag fick däremot 2 morfintabletter och 2 alvedon att svälja med minimalt vatten. Sen var det dags för duschen och då blev det jobbigt. Medan jag tvålar in mig sittandes på duschpallen rann stora tårar. Kalla mig fjantig om ni vill men jag tycker att det är så jobbigt och tycker så synd om mig själv. Jag är också spruträdd och rädd för smärta och hatar allt vad sjukhus heter.

 

Efter duschen, fick jag hoppa upp i sängen. Sen låg jag i sängen och fick vänta rätt länge. Från början var det sagt op runt 10.00. Det blev utdraget så vid ca 13.20 rullades jag ner till förberedelserummet. Jag var fortfarande ganska lugn och hoppade över på op brits och fick massa frågor som jag inte minns.

Sen rullades jag in i op-salen, då var klockan strax innan 14.00. Det var en otrolig utsikt och man såg tom stadshuset. Dom vred mig ifrån fönstrena så jag skämtade lite och sa vadå ska jag inte få se den fina utsikten under operationen. Det var stora fläktar i taket och ett extremt avancerat fläktsystem då man går in i massa leder så är det superviktigt att inga bakterier kan frodas alls. Jag fick en värmefilt som kopplades upp elektriskt och skulle värma mig under op. Mina händer blev genast iskalla! 

Det var 5 st olika personer som sprang runt och fixade och grejade. Jag hade innan hunnit fråga om narkosen om man skulle vara orolig för att bli sövd. Narkossjuksköterskan sa att det behöver jag inte vara, de söver de som är bra mycket äldre än mig utan problem. Jag hade haft förmånen att innan op fått träffa en narkossköterska då jag är spruträdd och svårstucken så de hade ringt efter henne. Då passade jag på att ställa tusen frågor om narkosen och operation. Hon lugnade mig på många olika punkter så det var skönt. 

Innan jag rullades in i op rummet så fortsatte mina frågor om jag skulle ha kateter och om jag ska intuberas och allt sånt. De lugnade mig att få svar på allt jag undrade.  Kontrollfreaket i mig andades ut!

Tillbaka till op-rummet, där jag nu låg lite tippad med benen lite neråt. I op-rummet så finns det bla en narkosläkare på plats först som när patienten är stabil lämnar rummet och överlåter till narkossköterskan att övervaka resten av op. Jag vet ju så klart inte allt men jag tror narkosläkaren har huvudansvar när narkosen läggs. Denne narkosläkare började med att ge mig syre i en jätteläskig mask. Hon sa att jag skulle andas tungt, ja jo det hade jag kunnat göra om det hade kommit något syre ur masken. Hon hörde inte när jag försökte prata för de hade genomgång av någon lista samtidigt. Det lät lite som när kaptenerna ska kolla checklistan inför flygning. Så hakade de upp sig på någon sak som de hade kollat imorse men som inte funkade nu. Då blev jag nervös kan jag säga... Jag hade ingen aning vad den saken hade för betydelse men man kan inte säga så när jag nervösast i stan ligger på britsen.

 

Narkosläkaren hade så klart full fokus på att gå igenom checklistan så hon hörde inte när jag försökte påtala att det inte gick att andas. Till slut fick jag vifta med armen åt en annan sköterska som sa till narkosläkaren. Oj sa hon, jag förstår att det var tungt jag hade ju inte vridit på rätt här. Att inte kunna andas hade kanske gjort vem som helst nervös så nu började hjärtat slå. Det här kommer hjälpa dina lungor genom att du får andas med olika tryck innan. Ja jo det förstår jag, men eftersom jag inte kunnat andas in de djupa andetagen så kändes det som jag inte hade full luft i lungorna. Att då fortsätta att försöka ta djupa andetag och försöka ta ett extra stort för att fylla dem med luft gick inte så paniken och pulsen steg. Det var fruktansvärt obehagligt! Så när de sen sa att nu kommer vi att söva dig så fick jag panik och ville bara först ta det där stora extra andetaget men det gick inte.

Så jag blev med andra ord sövd med en panikkänsla i kroppen och bara nej nej nej vänta tankar i huvudet. Fruktansvärt! 

 

Jag vaknade så småningom upp och var så trött. Jag sa att jag var så torr i munnen så någon sa proteindryck så fick jag ett sugrör i munnen. Tog en sipp bara. Jag fick någon ny syrgasmask för ansiktet och började må illa. Jag hann bara säga att jag mår illa innan jag spydde.  De var skitsnabba på att ta bort gasmasken och sätta dit syre genom näsan. Jag fick en påse i handen snabbt som tusan som sen byttes ut fort. Då jag var så himla läskigt trött så hade jag ögonen stängda hela tiden. Jag vet inte hur länge jag låg på uppvaket men det kändes som max 10 min sen kom någon och skulle köra upp mig. Jag var helt ensam kvar på uppvaket och hon rullade iväg mig för fort. Jag var snurrig och började må illa igen och spydde på vägen upptill avdelningen. Jättekul att rulla i korridoren och spy samtidigt.... Tjejen som körde mig, jag får nog köra lite långsammare. Ja tack för det var som en berg o dalbana. 

 

Sen kunde jag inte öppna ögonen de närmaste timmarna. Ungefär vid 21.00 var jag uppe på avdelningen igen. Jag var hungrig och törstig men knde inte få i mig en klunk vatten utan att spy. Så höll jag på fram till 03.00 ungefär då jag sa att nu får vi göra nått åt det här. Vill du ha något mot illamående? Nä för jag mådde inte illa annat än när jag precis hade försökt dricka eller äta något och det kom ju upp direkt och sen mådde jag inte illa förrän jag försökte dricka nått igen.

Då ringde sjuksköterskan ner till op-avdelning och rådfrågade om de kunde sänka Kertin (eller vad det heter) och jag mådde genast bättre. Jag kunde börja sippa vatten och jag kunde slumra till. Innan hade jag hallicunerat och grejat. 

 

På morgonen swishade kirurgen in lite snabbt. Han sa att allt hade gått bra och han var nöjd med op. Jag hade vävnad från någon vävbank och från mig själv. Lite skruvar och annat satt också i knät nu. 

Jag sa att det var väl bara titthål efter?

Han drog lite på mungiporna och sa njae jag har ju justerat knäskål och sånt. Jag hade ju nu halvt gipsat ben igen och lindat så man såg ingenting av hur det kunde se ut. 

Sen swishade han ut igen lika fort. Jag har märkt att det är lite hans grej. Jag var ju fortfarande halvt groggy så jag hörde nig hälften av vad han sa.

Han sa också nått om att det inte gick att räta ut benet. Ingen ytterligare förklaring utan bara den reflektionen. 

 

Till min stora glädje kom de från Team Olmed direkt på morgonen så gipset åkte av. Så skönt för det satt så stramt, skavde och tryckte överallt. 

Skenan jag fick av henne var så klart absolut inte skönare. Snarare tvärtom! 

Det var en rak skena som är som ett fodral runt hela benet. Den har inbyggda, vad jag tror, stålpinnar på sidor och baktill. Dessutom hade hon en stor kloss som fästes så den tryckte mot vaden. 

När jag skadade mig så hade jag den här ställningen men skillnaden var att kloasen nu var 7-8 cm tjock och lika mjuk som en träkloss. Jag fick så ont i början så jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Hon tog med sig min gamla ställning för den skulle fräschas upp lite tills jag ska ha den igen.

När hon satte på den här så fick jag se alla plåser och det var 6 plåster varav ett var typ 1,5 decimeter långt. Det hade jag inte räknat med....

 

Det här blev ett långt inlägg och jag ska fortsätta imorgon att berätta om tiden på sjukhuset. 

Jag får passa på de stunder jag inte har ont, därför har det här inlägget skrivits i några dagar.

Hjärnan hänger inte med när det finns smärta i kroppen. Så återkommer imorgon!