Blodprov

Idag var jag på vårdcentralen och tog blodprov. När jag var yngre så fick jag ta mycket blodprover och andra tester pga något som visade sig vara helt ofarligt. Detta pågick under några år fram till jag var ungefär 12 år. Under dessa år hann jag uppleva, som jag ser det idag, ett antal övergrepp. Jag är och har alltid varit väldigt rädd för smärta och då framför allt för sprutor. Förr i tiden så trodde man på att hålla fast ett barn när det inte ville och var rädd. Jag ville så klart aldrig ta spruta och var alltid livrädd så man var 3-4 sjuksköterskor som handgripligen höll i mig och tryckte ner mig i stolen så man under våld kunde ta blodprover. Ibland skulle det tas ganska många rör så detta kunde pågå ett tag. 

 

Med facit i hand så kanske det inte är så konstigt att jag är rädd eller har utvecklat en fobi. För jag vill benämna det vid fobi. Under alla år har jag blivit förminskad för att i vuxen ålder tycka att detta är obehagligt. Det är inte förrän de senaste åren som jag upplever att jag inom sjukvården mötts av mer förståelse. Jag har alltid emlakräm när jag ska ta spruta. Till och med när jag låg skadad i studsmattan hann jag oroa mig för infarten som skulle sättas i min hand,  trots smärtan i knät. Jag kan på en hand räkna de tillfällen jag tagit blodprov eller satt en infart utan kräm. Vaccinationer är så klart fler och de har varit hemska eftersom emla inte fungerar på såna typ av sprutor som är muskulära. 

 

Jag hade förberett med kräm i varje armveck och hoppades att jag satt dem rätt. Jag kände mig ändå förhållandevis lugn denna gång. Hon var väldigt ärligt förstående att jag var rädd och sa att det var många som känner likadant. Det kändes skönt och ärligt sagt och jag kände mig lugnare. Sprutan gick jätte fort och jag kände bara ett litet stick då de oftast använder barnkanyl på mig :) Det är jag väldigt tacksam för. 

Ibland har jag varit så spänd att de inte hittar blodådror eller att när de väl satt kanylen så kommer det inget blod. Handsvett och hjärtklappning är inte heller ovanligt. Så det var skönt att få känna ett viss lugn denna gång. 

Jag tror att det mycket beror på alla de sprutor jag varit tvungen att få mot blodproppar. Sjuksköterskorna har kommit hem till oss och gett mig då jag absolut inte klarar det själv. Det har gått bra i stort sett varje gång och kanske kanske har det gjort att det kändes lite lättare idag. 

 

Blodprovet är i alla fall inför op så nu börjar det närma sig. Jag börjar inse att jag måste fixa en hel del saker inför operationen. Jag kommer att få flytta ner på undervåningen igen tex. Besikta bilen och byta till vinterdäck måste göras innan. Jag börjar bli lite stressad nu!!!