Vad bra det här går för mig

Det här med att skriva en blogg eller dagbok har kanske inte varit min starka sida. Jag gjorde ett tappert försök att hålla den här bloggen så aktuell som möjligt men det höll inte sådär jätte länge.

Nu ska jag skärpa mig och försöka få lite kontinutet i skrivandet. 

Det har hänt otroligt mycket sen jag skrev sist. Det tråkiga är ju att jag inte uppdaterat allt här för att kunna följa det sen. Vissa saker kommer jag att kunna skriva om i efterhand då jag vet ungefär när det hände.

 

Jag ser på det senaste inlägget att jag och sonen delade soffan tillsammans vilket var oerhört obekvämt vad jag minns. Nu för tiden så sover vi i sängen igen. Jag kom på att jag kan sitta på varje trappsteg och lyfta mig upp och ner. Det gjorde jag ett tag och sen 2 veckor tillbaka känner jag mig så pass stabil att jag går i trappan med kryckorna. Då det var ett projekt att sitta och ta med kryckorna förut så fick jag ett par kryckor till. Ett par som fanns på övervåningen och ett par som låg precis nedanför trappan. Dessa kryckor är numera benämnda som utekryckor och innekryckor. Det har börjat blivit väldigt geggigt ute så det är bra att ha några ute och några inne.

Ja jag tar mig faktiskt ut nu.

 

Mitt första mål efter skadan var att träna upp mitt knä så jag kunde böja ca 50-60 grader för att kunna komma in i bilen. Det uppnådde jag efter ca 1 månad efter skadan. Onsdagen den 30 augusti testade jag att sätta mig i bilen och se om jag kunde köra. Varje gång jag nämnde för ny kirurg, läkare eller sjukgymnast att mitt första mål var att kunna komma in i bilen så jag kunde köra fick jag så konstiga blickar. När jag sen påtalade att det var en automat så blev de genast lugna. Min bil kommer jag att berätta mer om i ett senare inlägg.

Mitt nästa mål var att nå 90 graders böjning då kirurgen ej vill operera innan detta mål uppnås.

Det målet nådde jag onsdagen den 13 september och sjukgymnasten sa att jag skulle fira med bubbel. Så jag gick hem och drack bubbel och bruschetta och var så glad för att jag uppnått målet. Dessutom var jag så stolt över att uppnå detta efter 6 veckor och 4 dagar efter skadan. Endast efter ca 4 veckor med sjukgymnastik dessutom! Jag var stolt som en tupp och med all rätt. Jag har verkligen varit jätte noggrann med min sjukgymnastik och gjort mina övningar 3 ggr per dag. Jag har så ofta fått frågan vad jag gör på dagarna. Ja att träna sitt program 3 gånger per dag tar sin lilla tid. Sen går man på toaletten, försöker fixa någon typ av lunch, åker till sin sjukgymnastik, tar en dusch och allmänna bestyr som borsta håret, borsta tänderna och byta kläder. Allt detta tar ju så klart inte den korta tiden det gör i vanliga fall utan man får lätt en dag att gå väldigt fort på egentligen absolut ingenting. Jag är ju en liten latmask också så jag kan ju verkligen njuta av att bara ligga i soffan och titta på en film. Sonen kommer hem efter skolan också under tidig eftermiddag så då är det ju inte så lugnt längre. 

 

Jag har också sen några veckor tillbaka, minns inte exakt men kanske 3 veckor sen, börjat arbeta 25 procent. Jag har ett väldigt rörligt jobb där jag inte kan, även om jag vill, gå in och jobba mer än ca 25 procent pga arbetsuppgifterna. Det är en säkerhetsrisk att hoppa runt på kryckor på mitt jobb så jag har fått administrativa uppgifter istället. Jag är en ganska rastlös själ också så jag kände att jag kan säkert jobba litegrann.

Den enorma trötthet jag hade i början när jag arbetade var jag dock inte beredd på. Att vara både fysiskt och psykiskt trött i vanliga fall när man är frisk är en helt annan typ av trötthet mot vad jag kände då. Denna trötthet var för mig helt ny och jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta den. 

Jag har för några år sen varit på väg in i väggen men blev som tur var bromsad i tid av en uppmärksam läkare. I och med detta så har jag tränat att känna igen stresssymptom och verkligen få kroppen och hjärnan att varva ner och hitta energi. Denna mentala och fysiska trötthet som kom som en käftsmäll var jag inte beredd på. Jag förstod verkligen nu hur mycket av all min energi som går till skadan i knät. Självklart så kämpar ju kroppen hela tiden men jag trodde verkligen inte att allmäntillståndet skulle bli så pass mycket påverkat. Jag har ju aldrig varit med om en så omfattande skada i mitt liv förut så det kanske inte är något nytt för andra men jag har nog tänkt att det är ju knät som är skadat, inte hela jag. Detta har dock blivit bättre nu, jag känner mig alltid trött och orkar inte göra mer än en sak per dag men den översköljande tröttheten är inte lika påtaglig. 

 

Just nu är jag inne i en period när jag har svårt att somna. Jag är egentligen jätte trött men kan inte komma till ro för att sova. Det har varit så i en vecka ungefär och jag har haft så ibland när jag haft ont i knät på nätterna och det förmodligen hänt massa saker i knät. Nu känns det annorlunda och jag tror faktiskt att det är mer stressrelaterat nu tyvärr. Det är en enorm stress och press att tillvaron är som den är just nu. Jag har ju fått vänta på operationsdatum väldigt länge och fick bara för 1,5 veckan sen besked om när jag kommer att bli opererad. Det i sig har varit en enorm stress att inte kunna se framåt eller planera nånting. Då jag har ett lite ovanligt jobb så är det också väldigt svårt för mina arbetsgivare att kunna planera med vikarier när ingen av oss egenligen vet nånting. Det är oerhört frustrerande att bara gå och vänta. Nu äntligen kan jag åtminstone se att operationen kommer innan jul och innan vår julshow vilket jag var orolig för att missa. 

Nu gäller det närmast att ta ett förskräckligt blodprov imorgon och om en vecka gå på inskrivningsmöte. Innan dess vet jag egentligen inte så mycket mer om framtiden!